De svenska hushållen behöver mer privatekonomisk förutsägbarhet

Riksbanken har signalerat att det är oklart hur ett elprisstöd kommer påverka inflationen och har inte varit några ivriga påhejare till ett elprisstöd. Det har genomförts stöd i länder som Norge och Tyskland och där har nu inflationen sjunkit medan inflationen i Sverige har fortsatt uppåt med ett frånvarande stöd mot höga elpriser. Debatten i Sverige har inte enbart varit för ett stöd utan det finns farhågor att stimulanser kan elda på inflationen ytterligare beroende på hur det utformas. 

Gällande amorteringskravet så har det från en bolånetagares perspektiv varit lätt förvirrande och oklart sedan det infördes i en lågräntemiljö 2016. Ett skärpt amorteringskrav kom 2018 och därefter kunde man få respit på att amortera i ett och ett halvt år under Coronapandemin. Under hösten 2022 började det återigen diskuteras om lättnader på grund av den höga inflationen som börjat gräva djupa hål både i plånboken och på bankkontot. Det är en åtgärd som Riksbanken tydligt varit emot. Ett krav jag tycker att vi kan ställa på politiker och myndigheter är att de ska ge förutsättningar för så mycket privatekonomisk förutsägbarhet som möjligt. Där tycker jag att man grovt misslyckats med amorteringskravet. 

Med tanke på en skärpning redan efter ett par år, uppehåll, återinförande av krav och diskussioner om uppehåll igen så är det tydligt att det inte är hållbart långsiktigt. Min bild av ett amorteringskrav är att det ska vara konstant, stå emot både låg- och högkonjunktur, låga och höga räntor samt förändringar i vår omvärld som påverkar de ekonomiska förutsättningarna för hushållen i Sverige. 

Man kan fråga sig om det verkligen är Riksbankens uppdrag att ha starka åsikter om elprisstöd och amorteringskrav? För mig är det tydligt att Riksbankens uppdrag är att sköta penningpolitiken och inget annat. Jag är av åsikten och har intrycket att Riksbanken har påverkat de politiska besluten mer än vad som är brukligt. Vi får nu en ny riksbankschef och min förhoppning är att han fokuserar på det som är deras huvuduppgift och att de än mer tar en oberoende ställning.

Politikernas uppdrag är att använda bland annat Riksbanken som en aktör där man inhämtar information och beslutsunderlag och därefter genomför beslut och tar konsekvenserna av dem. Jag tror att man från regeringens håll fått kalla fötter när Riksbanken gett sin bild av verkligheten och att man nu ser att frågorna är mycket mer komplexa än vad som kommunicerades under valrörelsen. Jag har stor förståelse för att det blir en svår balansgång för politiker som har väljare som ofta tittar på den kortsiktiga effekten i den egna plånboken och Riksbanken som analyserar de större samhällsekonomiska konsekvenserna. Domen från väljarna här blir dock att regeringen inte är handlingskraftig och lovar mer än vad man kan leverera på.

En lärdom för regeringen i detta och kanske en lärdom för alla i valkampanjer framåt är att vara lite mindre bombastisk i sina utfästelser kring ekonomiska initiativ innan man har hela bilden klar för sig. Vi väljare är förtjänta av det och av en privatekonomisk förutsägbarhet utan politiska lappkast.